Saknad är något som är fruktansvärt jobbigt. Man upplever vid saknad känslor som sorg, vrede, frustration och otillräcklighet.
Men samtidigt som saknad kan slita ens hjärta mittitu så är det också i min värld någonting positivt.
Att känna saknad över någonting betyder ju att man håller någon kär. Att man rent uppriktigt brinner för någon och vill vara med någon mer än vad man just då kan.
Och att ha människor som man rent uppriktigt tycker om är inte för alla en självklarhet. Många verkar umgås med människor snarare för att de fruktar ensamheten än att de i själva verket gillar att umgås med just dessa personer...
När jag var nyligen 16 år fyllda flyttade jag hemifrån till ett sketet höghusområde-tillika Järnas absolut värsta slummområde, där alla socialfall, alkoholister och narkomaner bodde.
Trots områdets förutsättningar så trivdes jag bra. Inte i bostaden, inte med min sambo utan med att få vara självständig och få rå om mig själv-en drivkraft som jag har haft sedan jag föddes.
1 flytt och 3,5 år senare flyttade jag till Vetlanda.
Vetlanda visade sig vara en äkta bonnhåla mitt ute i smålandsskogen som jag aldrig någonsin tidigare hade satt min fot i eller i själva verket riktigt visste vart på kartan den låg förrns jag bodde där...
Det jag reflekterat över efter dessa flyttar är att ju längre ifrån jag hamnar mina nära och kära desto bättre och närmare kontakt har jag fått med dom. Visst man träffas inte alls lika ofta eller får den inblicken i varandras vardag som man hade då man bodde så nära....men den tiden då man väl träffas blir så mycket mer värdefull. Man tar tillvara på de små stunderna man får och uppskattar dem desto mer. Och de vänner som ömsesidigt betyder något finns fortfarande kvar..oavsett om man bor 3 km ifrån eller 35 mil..
All vardaglig självklarhet att träffa sin familj eller sina vänner och den nonchalans som så lätt kan komma med just den självklarheten är något man inte tänker på innan man har fått uppleva just den äkta känslan av saknad. Man slutar att ta sina nära och kära för givet.
I April i år dog min morfar. Han var en äkta krutgubbe som alltid haft stor betydelse i mitt liv framförallt när jag var yngre. Jag var den sista personen som pratade med honom innan han dog och 30 minuter efter hans död satt vi inne vid hans bädd på Södertälje sjukhus i flera timmar.
I förrgår dog min farmor plötsligt och oväntat...
Man ska vara tacksam över det liv man är berikad med och ta tillvara på de stunderna man har i livet med de man håller kär och inte vänta på att livet ska passera förbi utanför fönstret.
Så frågan är om det är värt att gå runt och vara tacksam över att kunna känna saknad eller om man i själva verket ska vara nöjd med att ha fått en insikt i att man ska vara rädd om det man har och uppskatta närheten av dom man håller av och utnjytta tiden vi har fått tillsammans?
Änden på livets tråd finns mitt framför ögonen på dig, det är bara upp till dig att greppa tag i den och leva livet fullt ut medans du kan.
Det finns ingen annan än du själv som kan förändra din nuvarande tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar