Hallelujah

Hejsan alla glada och underbara!

Idag på jobbet har jag varit med om en rätt så konstig och märklig upplevelse. Jag har nämligen varit på Gudstjänst. Jo Ni läste rätt, Maria Andersson på gudtjänst..!

Jag blir så förundrad över det här med religioner och cermonier..

Jag menar, tycker Gud mer om en för att man står upp i en frikyrka och håller ut händerna mot himlen och sjunger högljutt med i en Psalm som någon snubbe har skrivit för över 100 år sen? Är det det som visar att man är en god människa som kommer till himlen?

Om jag lägger 3 eller 100 kronor i Kollekten, ser Gud det och räknas det?

Vad är det som avgör vilka handlingar som är bra ur guds synvinkel?

Visst 10 budord, inte döda, inte svika inte själa osv...Ärligt... det kunde jag själv också kommit på.


Det som förundrar mig mycket är oxå hur falskt glada och lyriska människorna i den frikyrkliga församlingen ser ut. Alla ler och tittar varandra djupt in i ögonen med ett dolt budskap av att "vi är dem bättre."

Jag då som varken är döpt, konfimerad eller som besöker kyrkan i annat fall än på begravningar känner mig som en insmugglad spion till deras hemliga församling av lyriska åhörare och predikanter.

Folk tror i mängden att också jag är en av dem. Även jag får dessa falska "över jags blickar" och alla dessa välsignelser av präster och andra. Eftersom alla känner alla i denna lilla församling så blir dom som gamar på ett as i öknen när det kommer en ny människa in i lokalen.
Folk söker kontakt och ska hälsa en välkommen till församlingen och skaka hand och välsigna. Och jag tänker tyst för mig själv" de skulle bara veta".

Visst jag förkastar inte gud och Jesus och Svenska kyrkan, jag tycker att det är bra att de människor som har behov av religionen som styrka har någonstans att vända sig.
Och kyrkor är fina och behövs för cermonier som begravningar och bröllop.

Men en tro borde vara bunden till en människa och inte till en sekt eller gruppmentalitet.

För mig är Religionen som Karl Marx inom marxismen uttrycker sig " Ett opium för folket" Människorna behöver en tro för att orka med vardagens lidande och smärtor.
Man avsäger sig ansvaret för det som sker och lägger i stället skulden til någonting annat. I detta fallet Guds vilja. En sorts flykt från verkligheten. Men behöver man det för att må bra och orka med livet så låt gå.
Men när religionen går över i sektmentalitet och prestige inför församlingen så har det gått för långt.

Det borde ju vara lika mycket värt att tro tyst inom sig hemma på soffan som att gå till en kyrka och be inför andra?


Jag har en agnostisk syn på religion. Att vara agnostiker innebär att man inte tror på gud, men inte heller inte tror. Det innebär att eftersom det är teoretiskt omöjligt att veta om det finns en gud som kramar om en när man dör eller inte så kan man varken vara för eller emot.

Så tills vidare bevis läggs fram och ett eventuellt mirakel så förblir jag den hemlige spionen i kyrkbänken som somnar när pastorn predikar och som hoppar högt när man oförberett blir väckt av att folk skuttar upp och skriker "hallelujah"



Amen